Ett av mina favoritprogram i radio är Sommar/Vinter i P1. Jag lyssnar mig igenom alla praten, eller snarare: alla får en chans, men några får inte så många minuter av mitt liv. Jag konstaterar varje år att de flesta idrottares, artisters och skådespelares karriärer i allmänhet inte intresserar mig. Dessvärre brukar också de som pratar om (viktiga) miljöfrågor vara ohyggligt tråkiga. Men helt okända människor kan å andra sidan vara sjukt inspirerande. Jag vet inte hur det är med andra, men varje år när jag lyssnar på sommarpratarna så tänker jag på vad jag skulle berätta om ifall jag fick frågan – vilket jag rimligen aldrig kommer att få, men ändå. Om jag skulle sommarprata så skulle jag inleda så här: För några år sedan träffade jag en av mina gamla högstadielärare, då omkring nittio år gammal. Han stannade mig på Kungsgatan i hemstaden och bad att få gratulera till min fina karriär, han hade läst om mig och sett mig på tv. Jag tackade vänligt, han la huvudet på sned och sa: ”Det hade

Jag har haft en blogg tidigare, nördigare än nördigast. Om jag minns korrekt hette den Hotelliggarbloggen. Dessvärre hittar jag den inte idag. Om någon annan hittar den, tipsa mig gärna! Jag startade den under en period då jag ofta reste och bodde otroligt mycket på hotell. Jag skulle kunna skriva kilometervis med text om alla hotell jag bott på och har en stor bildmapp i datorn med framför allt mattmönster (!). Men less is more, eller hur är det? Det var rätt många som med intresse följde mina hotellvistelser och hotellmattor på Facebook, så håll tillgodo! Under hotellvistelserna fascinerades jag framför allt av tre saker: 1) Hotellmattor. Oftast är de oerhört mönstrade heltäckningsmattor i korridorerna, gärna i färger som tål smuts, spill och eventuellt kräks. De dämpar ljud väldigt bra, men för den som är allergiker är det kanske ingen höjdare. Rent estetiskt är de emellertid ett intressant fenomen. Enstaka golv är vackra, men många är det inte. Det är inte helt ovanligt att finare

Nyligen lyssnade jag igenom mina tre romaner som kom ut 2022 (Och livet bara pågår), 2023 (Tre liv) och 2024 (Livet ut). På det stora hela är jag väldigt förtjust i böckerna, och inte minst stolt över att jag lyckades ge ut tre böcker på tre år samtidigt som jag lönearbetade. Men det finns också en hel del jag skulle gjort annorlunda om jag fått en ny chans att skriva samma historia. De fyra omedelbara förändringarna skulle vara: Omfånget. Det hade inte blivit en trilogi, det hade blivit en enda bok. Nu är respektive bok dryga 300 sidor, motsvarande ungefär tusen sidor sammantaget för alla tre. Jag tror att en bok på 400–500 sidor hade varit lagom. Perspektiv. Jag kommer aldrig (?) att skriva en roman i första person igen. Och livet bara pågår (2022), den första delen i trilogin, är skriven i första person. Det innebär att Marijas huvud är det enda jag rör mig i, och man får aldrig veta vad Iosif tänker och tycker. Det är väldigt begränsande att han framstår som Gud själv. För det gör

Länge förde jag dagbok. Precis varje dag, missade aldrig. Jag blir lätt nördig på just det sättet: allt eller inget. Sammantaget blev det ungefär 14 år. Jag skrev vad jag gjorde, hyfsat detaljerat. Vid en genombläddring insåg jag hur oerhört trista de var och slutade skriva. Det var långa drapor om vem jag träffat, pratat i telefon med, vilka dagar jag färgat håret, hur många timmar jag jobbat…ööhh, gäsp. När jag sedan läste igenom min mammas dagböcker – som sträckte sig över ungefär lika många år – såg jag att även hon skrivit just vad hon gjorde varje dag, typ: tvättade två maskiner kulörtvätt och fick torrt. Sååå spännande… Ingen av oss skrev om tankar, känslor, humör, oförrätter, glädjestunder eller förtvivlan, dvs det som är viktigt. Frågan är väl om det är rimligt att skriva dagbok varje dag, eller om man ska nöjda sig med de dagar som man tänkt, eller möjligen gjort, något särskilt. Lite som man (jag) gör på sociala medier. Bloggar som fenomen känns lite daterade, men jag beslöt