Länge förde jag dagbok. Precis varje dag, missade aldrig. Jag blir lätt nördig på just det sättet: allt eller inget. Sammantaget blev det ungefär 14 år. Jag skrev vad jag gjorde, hyfsat detaljerat. Vid en genombläddring insåg jag hur oerhört trista de var och slutade skriva. Det var långa drapor om vem jag träffat, pratat i telefon med, vilka dagar jag färgat håret, hur många timmar jag jobbat…ööhh, gäsp. När jag sedan läste igenom min mammas dagböcker – som sträckte sig över ungefär lika många år – såg jag att även hon skrivit just vad hon gjorde varje dag, typ: tvättade två maskiner kulörtvätt och fick torrt. Sååå spännande… Ingen av oss skrev om tankar, känslor, humör, oförrätter, glädjestunder eller förtvivlan, dvs det som är viktigt. Frågan är väl om det är rimligt att skriva dagbok varje dag, eller om man ska nöjda sig med de dagar som man tänkt, eller möjligen gjort, något särskilt. Lite som man (jag) gör på sociala medier. Bloggar som fenomen känns lite daterade, men jag beslöt