Ett av mina favoritprogram i radio är Sommar/Vinter i P1. Jag lyssnar mig igenom alla praten, eller snarare: alla får en chans, men några får inte så många minuter av mitt liv. Jag konstaterar varje år att de flesta idrottares, artisters och skådespelares karriärer i allmänhet inte intresserar mig. Dessvärre brukar också de som pratar om (viktiga) miljöfrågor vara ohyggligt tråkiga. Men helt okända människor kan å andra sidan vara sjukt inspirerande.

Jag vet inte hur det är med andra, men varje år när jag lyssnar på sommarpratarna så tänker jag på vad jag skulle berätta om ifall jag fick frågan – vilket jag rimligen aldrig kommer att få, men ändå. Om jag skulle sommarprata så skulle jag inleda så här:

 För några år sedan träffade jag en av mina gamla högstadielärare, då omkring nittio år gammal. Han stannade mig på Kungsgatan i hemstaden och bad att få gratulera till min fina karriär, han hade läst om mig och sett mig på tv. Jag tackade vänligt, han la huvudet på sned och sa: ”Det hade ju ingen av oss kunnat tro sist vi sågs”.

HÄR SKULLE JAG GÖRA EN DRAMATISK PAUS

Nää, Sven-Åke, det hade ingen av oss kunna tro då. Men sist vi sågs var 1980. Det hinner hända en hel del på 40–45 år.

Det är ju så att en del av oss hade en uppväxt som gjorde att vi kanske inte orkade prioritera skolan. Andra blev nedtryckta av lärare redan vid unga år. Ytterligare andra är helt enkelt inte intresserade av skolan eller att lära sig nya saker. Och det finns ett antal som helt enkelt hade väldigt svårt för sig.

Vad jag skulle säga därefter har jag ingen aning om, och det behöver jag antagligen aldrig fundera över heller. Men nog skulle det vara tacksamt att prata om lärare som inspiratörer för var man hamnar i livet? I min kommande roman, som bär arbetstiteln Astrid och Magdalena, finns ett kapitel som handlar om en förtryckande lärare och kapitlet är alldeles sant. Själv drabbades jag inte, men flera av klasskamraterna från den tiden – alltså ungefär 50 år sedan – har fortfarande en känsla av att inte duga, att inte kunna något, att hängas ut inför andra och den obehagliga känslan att skrattas åt.

Mina båda skolor: Afzeliiskolan (åk 1–6) och Östlyckeskolan (åk 7–9). Gymnasiet läste jag in först i vuxen ålder.

Ett smakprov från hur det kunde vara på 1970-talet (ur Astrid och Magdalena, ännu ej publicerad roman):

En dag hamnade en hopvikt lapp ljudlöst på Magdalenas bänk, hon trodde att den kom bakifrån. När hon vecklade upp den stod det Snela! Om svaret inte är rett, fråga inte Magistern. Magdalena förstod att det var Sussie som skickat lappen, det var hennes prov hon hade framför sig. Magdalena vände sig om och mötte Sussies blick, nickade diskret innan hon gläntade på bänklocket och lät papperslappen glida in. Vem som skulle rätta Magdalenas prov visste hon inte, men hon var inte lika rädd som Sussie för att svaren skulle läsas upp i klassrummet. Magdalena kunde stava, och svarade oftast rätt på frågorna.

Magistern harklade sig och reste sig från stolen bakom katedern, vässade långsamt en penna i pennvässaren, blåste av den och snurrade den i handen, tittade noga på den och lyfte sedan sakta huvudet och lät blicken svepa över dem alla medan han rättade till slipsen. Magdalena skruvade på sig, tittade ner i bänken.

– Då börjar vi, sa han, jag anger antal poäng per fråga, och är ni osäkra så frågar ni.

Magistern rabblade frågenumren och de korrekta svaren, men kom inte längre än till fråga fyra som var Hallands floder innan Peter räckte upp handen.

– Peter?

– Här står det Norran. Och Ätran och Viskan. Men Norran är väl fel? Hur många poäng ska jag ge då?

Magistern gick sakta längs bänkraden vid fönstren, slog taktfast med pekpinnen i golvet men sa ingenting. När han kom ner till kortsidan vände han sig blixtsnabbt om.

– Ja. Norran är fel och det ska vara fyra floder. Det blir totalt fyra poäng på frågan om man har alla rätt. Vem är det som har skrivit Norran?

Peter vred sig i bänken innan han tyst svarade.

– Tommy.

– Så Tommy kan inte floderna? Nå, det var väntat. Men två poäng blir det trots allt. Ätran och Viskan är rätt.

Magdalena sneglade på Tommy som såg ner i sin bänk. Han kunde aldrig svaren på särskilt många frågor och inte var han snäll heller, men hon tyckte ändå synd om honom.

Magistern gick fram till katedern igen, fortsatte rabbla de rätta svaren. Efter en kort stund kom nästa uppräckta hand, det var Carolina.

– Helena har skrivit att Wien är huvudstad i Schweiz.

Magistern tittade först på Carolina, sedan på Helena innan han snörpte på munnen och tittade ut genom fönstret. Pekpinnen lät han stampa i golvet fyra gånger innan han lyfte upp den och höjde blicken.

– Det är naturligtvis fel. Men i vilket land är Wien huvudstad?

Ingen svarade, alla satt med nerböjda huvuden.

– Kan kanske Carolina själv svara på i vilket land Wien är huvudstad? frågade magistern efter en stund.

– Österrike, sa Carolina med dov röst.

– Korrekt. Och i Schweiz är det alltså Bern. Vi går vidare.