Nyligen lyssnade jag igenom mina tre romaner som kom ut 2022 (Och livet bara pågår), 2023 (Tre liv) och 2024 (Livet ut). På det stora hela är jag väldigt förtjust i böckerna, och inte minst stolt över att jag lyckades ge ut tre böcker på tre år samtidigt som jag lönearbetade. Men det finns också en hel del jag skulle gjort annorlunda om jag fått en ny chans att skriva samma historia. De fyra omedelbara förändringarna skulle vara:

Omfånget. Det hade inte blivit en trilogi, det hade blivit en enda bok. Nu är respektive bok dryga 300 sidor, motsvarande ungefär tusen sidor sammantaget för alla tre. Jag tror att en bok på 400–500 sidor hade varit lagom.

Perspektiv. Jag kommer aldrig (?) att skriva en roman i första person igen. Och livet bara pågår (2022), den första delen i trilogin, är skriven i första person. Det innebär att Marijas huvud är det enda jag rör mig i, och man får aldrig veta vad Iosif tänker och tycker. Det är väldigt begränsande att han framstår som Gud själv. För det gör han. Men det är han inte.

Namnen på huvudpersonerna är så tillkrånglade att jag blev alldeles matt när jag lyssnade igenom hela härligheten. Och vissa namnlikheter blir tydliga i skrift, andra i ljud. Iosif och SiS uttalas t ex väldigt likt i ljudböckerna, men är mindre problematiska i skrift. Men varför inte bara kalla Iosif för Josef? Marija är bara en helt onödigt krånglig stavning som inte fyller någon funktion, men den märker man bara i skrift, inte i ljud. Varför fick hon inte heta Maria? Jag vet inte. Maria, Mariam och Almira är också onödigt lika varandra, både i tal och skrift. Och ändå ägnade jag mycket möda åt att fundera på namn.

Upprepningar... Alla lägger huvudet på sned hela tiden, lägger sin hand på någons arm, ler varmt, stryker med fingret över någons handrygg … ouuuh. Det är för mycket! Jag hoppas att andra inte reagerar lika starkt som jag. Och inte ser det lika tydligt.

Men omslagen är sjukt snygga :-)