1970-talet är oljekris och Norrmalmstorgs-drama, men det är också tid för frigörelse för den som är hemmafru. Efter att sambe-skattningen tagits bort innebär ett eget arbete frihet. Och Astrid bryr sig inte om smutsen i ägg- och potatisaffären där hon får jobb, hon är glad att för egna pengar kunna köpa det hon behöver. Det spelar ingen roll om det är en stuvbit eller ett nytt kylskåp.

Maken John är emellertid sjuklig, sonen Ingemar går på sjön redan som sjuttonåring och i bakgrunden finns hela tiden sonen Jörgen som inte blev mer än sex år gammal. Dottern Magdalena blir Astrids trygghet, och det är Astrid och Magdalena som är huvudkaraktärer i boken.

Livet blir inte som Astrid tänkt sig. Hon som ville resa och en gång få se bougainvillean blomma, får i stället en kronisk sjukdom som periodvis gör henne dödssjuk och sjukhusbunden.

Dottern Magdalena får ta ett stort ansvar, alldeles för stort för en tonåring. Panik-ångestattackerna kan hon inte tyda och förstå, men genomlider dem naturligtvis eftersom det inte finns något alternativ. Raggarna blir Magdalenas andra familj. I stora, ombonade bilar med hög musik kan hon slappna av och släppa problemen hemma.

När båda föräldrarna gått bort hamnar artonåriga Magdalena i en destruktiv miljö, hon har inte riktigt ork till något annat. Men även om de miljöer Magdalena hamnar i är destruktiva så är inte människorna hon möter det. Där finns ljusglimtar, inspiration, vänlig-het och hjälpsamhet.